tjockihuvet

Jupp,
äter julmat
och julgodis
helt utan skuld.

Vet nämligen vad som väntar.....
vad jag har bestämt......

Och det konstiga är
att när jag inte behöver känna skuld,
skam eller ångest
över det jag stoppar i mig
- då stoppar jag i mig mindre.....

Värt att minnas!!!!!!!!!!

//
mini

Innan Cancer
var jag på informationsmöte
om fetmaoperation.
(Och ställde mig i kö)

Men jag hade inte bestämt mig.

Efter canceroperationen
ringde telefonen:
Nu är det din tur!

Men på grund av min cancer
hamnade jag automatiskt
fem år bakåt i kön.

Kanske var det bra.

För jag har nu träffat en läkare
som vill stötta mig
i en ganska aggresiv fajt
med mina kilon.

Jag tror på det.

//
mini

I april 2008 opererades det ut
en mycket aggresiv
och stor cancertumör
ur mitt högra bröst.

Som ensamstående mamma
fick jag mycket att tänka på.

Behandlingen efteråt
var rent ut sagt fördjävlig.

Fyra doser av ett cellgift,
fyra doser av ett annat
och som slutkläm
25 doser strålning.

Det är det näst bästa som har hänt mig!

Jag blev alldeles kall
när jag insåg
att min ätstörning
var starkare
än min dödsångest!

Så kan jag inte ha det!!!!!
Eller hur??

Därför har jag nu tagit till vara
på min Cancer
och ska utnyttja den till sista droppen.

Med det menar jag:

"Har jag klarat Cancer,
så klarar jag vad som helst"

Det är mitt motto.

//
mini

Jag har
(som så många)
testat alla dieter som finns
- och några till.

Jag har levt på svältgränsen
- och trivdes bra med det.
Jo, det gjorde jag.
Men jag var ju rätt illa däran
i huvudet då.....

När jag fick barn
fanns bara en "ansvarfull" ätstörning
att välja:
hetsätning utan att kräkas.

Då funkar nämligen huvudet fortfarande.
Och det måste det ju göra
när man tar hand om sitt barn.

Därför är jag nu
precis så tjock
som jag alltid trott
att jag var.

Självuppfyllande profetia
skulle min kurator kalla det.

Och varför har jag då en ätstörning?
Precis som alla andra
har jag min smutstvätt
att släpa på.

Mitt problem är nog
en olycklig mamma med prestationsångest.
Och sedan fick hon diabetes.

Det är inte hennes fel
att jag gör det jag gör
- men det är en förklaring.

//
mini

Jag har under många år
fått god hjälp av en psykolog.

Jag jobbade faktiskt samtidigt
med en "mattant".

Men jag orkade bara ta en sak i taget,
så jag valde psykologen.

Jag tror valet var rätt.

Hon hjälpte mig
att överleva min vardag
- och min mamma.

Vi skapade nog en mycket bra grund
som jag kan stå på idag.

I samband med cancern
fick jag kontakt med
en UNDERBAR kurator.

Hon hjälpte mig överleva
och gav mig nog ett par glasögon.

Så jag idag kan se Hoppet!!

Jag har en tro på
att jag kan klara detta.

Tack för det!!

//
mini

Oj oj,
med Dotter i London
och kaos på Heathrow
kan livet bli hektiskt.

Faktiskt så pass
att jag inte hunnit med
att vara så förfärligt tjock.....

Och det är väl bra.

Klart det är bra,
säger Friska Mini.
Tjockheten är en bagatell,
det är Livet som är viktigt....

//
mini

Om jag inte hade varit jag
utan någon annan,
och hört vad jag tänkte,
ja då skulle jag blivit skogstokig......

Det ringde en kille från Teliabutiken idag.
Jag stod i kö för en ny telefon
och nu hade den kommit.

Jag har en väldigt trevlig telefonröst
(menar inte att skryta)
och hans nyhet gjorde mig ju överlycklig.

Jag trodde att jag skulle få vänta
i flera veckor
och så ringer han efter två dagar!!!!!

Hörde att han blev glad och lycklig
av mig.
Eller, av min glädje då.....
Glädje har ju en tendens att smitta.

(Som bevis kan jag berätta att han,
på lappen med mitt namn o telefonnummer,
ritat en smiley.
Det såg jag när jag fick telefonen...)

Men när jag sitter i bilen in till butiken kommer alltså tanken,
ja, den där jag talade om i början....

"Hoppas att det inte blir den trevliga killen
som ska hjälpa mig i butiken.
Han kommer bli så besviken när han ser att jag är tjock."

Egentligen vill jag inte erkänna detta.
Egentligen vill jag verkligen inte det.

Men här är jag ärlig.
Och ärlig på min tjockblogg
betyder inte bara
att inte ljuga.

Det betyder även
att inget förtiga......

Och så här pinsamt knäpp är jag!!!!

//
mini

Hmmm,
då sambon var på festligheter igår
skulle ju jag minsann få äta precis vad jag ville.

Det är ju det negativa med min sambo,
jag kan ju inte hetsäta i fred om han är hemma.

Jag är nämligen lite fin i kanten,
och hetsäter bara ensam.....

I alla fall:

Jag förberedde mig ganska väl,
köpte både halvfärdig mat
att sleva in
och godis
och chips
och indianpopcorn (ostsmak).

Maten smakade inte,
popcornen kändes inte rätt
och chipspåsen?
Ja, den orkade jag inte ens öppna.

Jag grubblade allt lite....

Jag menar hur pillemariskt
kan en självkänsla krypa på en människa egentligen.

Börjar jag inbilla mig att jag inte behöver hetsätning?????

Om det nu är så
bådar det ju gott inför min radikala storsatsning.

(Ja, jag vet att jag inte bestämt något datum än,
men det kommer......)

//
mini

Idag var jag lite ledig
så jag skjutsade in sambon till jobbet
så jag kunde ha bilen sedan.

Hade alla de där tusen
små ärenden att fixa.
Det är ju faktiskt jul snart....

Jag åkte vid åtta,
kom hem vid två.

Och inte en gång,
inte en enda gång,
kom jag ihåg att jag är tjockast i världen!!!!!

Jag bara sprang runt
gjorde mina ärenden
och trodde att jag var lika mycket värd.

Jippi!!!!

//
Mini

Fick ett litet ryck
och letade efter andra viktbloggar.
Det har jag aldrig gjort förut.

De två första jag hamnade på
var kloka, insiktsfulla och mycket givande.
De kommer jag att följa.

De hade inte bara vikten gemensamt
(även om den ena ville gå ned i vikt,
den andra bli frisk från anorexi).

De skrevs båda av två mycket unga kvinnor.

En konstig känsla,
att känna igen sig så sanslöst mycket
i texter som är skrivna
av unga kvinnor.

Det gjorde att jag kände mig väldigt gammal
och väldigt ung.

Och inte bara tjock.....

//
Mini

Jag heter så klart inte Mini.
Det är det nog väldigt få som gör....

Min kropp passar inte heller
att kallas mini
- jag är ju rejält överviktig.

Men i min förvridna värld av ätstörningar
så älskade jag detta smeknamn.
Jag fick det av en pojkvän
när jag var ungefär 17 år.

Min uppfattning då var att jag var störst av alla,
och kanske förstod han det....

För plötsligt började han kalla mig Mini.

Ingen annan har gjort det.
Ingen annan vet om det.

Och här i min hemliga, helt ärliga värld
kan jag lyxa till det
och kalla mig det.

//
Mini

Ibland funderar jag lite
på det här med kroppsuppfattning.

Jag tycker att det är så genuint konstigt
att jag kan ha en uppfattning om min kropp
som faktiskt inte överensstämmer med verkligheten.

Och inte nog med det,
jag kan VETA OM att jag har det
men ändå fortsätta.....

//
Mini

Jo, jag kom på en sak...

Jag ska nog ta och väga mig.
Det kan ju vara en himla bra utgångspunkt
för mitt arbete.

Kanske gör jag det idag?

//
Mini

Känns som mitt nya liv börjar redan nu???

Jag tar nämligen inga snabba beslut.
Eller, nu ljög jag,
beslutet jag tog var blixtsnabbt,
men jag har inte satt planen i verket.

Brukar ju alltid hoppa på allt
jag vill genomföra
med fart och fläng.

Nu går jag och grunnar????

Jag går och funderar.
Jag planerar lite.
Jag försöker hitta de svåra partierna redan nu,
eller i alla fall några av dem.

Och jag har bestämt ett startdatum
- långt fram.

Eller, nej, visst ja,
jag har inte bestämt något exakt datum.
Det måste jag göra!!!!

//Mini

Vilken idé jag fick!!!
Stollig,
men ohhh så nyttig.

Jag tänker blotta mig.

Jag tänker säga som det är!!!

Usch så hemskt!!!!

//